Hanna Rydh i Svenskt Biografiskt Lexikon

Hanna A Rydh (-Munck af Rosenschöld)

Start

Hanna A Rydh (-Munck af Rosenschöld)

Arkeolog, Kvinnosakspolitiker, Riksdagsledamot
Rydh(-Munck af Rosenschöld), Hanna Albertina, f 12 febr 1891 i Sthlm, Ad Fredr, d 29 juni 1964 där, Joh. Föräldrar: direktören Johan Albert Ryd o Matilda Josefina Westlund. Led av centralstyr för Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförb (SSUH) 09-14, studentex vid Wallinska skolan i Sthlm 21 maj 10, inskr vid StH ht 11, FKdär 11 dec 15, utförde arkeologiska undersökmar på RAA:s uppdrag 16-30, inskr vid UU vt 19, disp 28 maj 19, FL 30 maj 19, FD 31 maj 19, allt vid UU, attaché temporaire vid Musée des antiquités natio-nales, S:t Germain-en-Laye, Frankrike, 24-25, led av styr för Sveriges Husmodersfö-ren:ars riksförb 36-41, ordf i Fredrika-Bre-mer-förb 37-49, andre v ordf i Centrala Finlandshjälpen dec 39-mars 40, v ordf i International alliance of women 39, ordf där 46-52, led av Radionämnden 39-53, av 1941 års befolkningsutredms delegation för hem- o familjefrågor sept 41-nov

46, av AK 43-44 (led av AK:s 1 tillf utsk 44), led av sakk ang kvinnas behörighet till statstjänst sept 43-juni 44, av styr för Utlandssvenskarnas fören 43, v ordf där från

47, led av styr för Folkpartiets kvinnoförb 44-49, av utredn för hem- o familjefrågor jan-aug 47. – KorrespLVHAA 33, Iqml 36.

G 1) 23 juni 1919 i Djursholm, Dande-ryd, Sth, m antikvarien FD Bror Schnitt-ger, f 29 april 1882 i Helsingborg, d 1 juni 1924 i Stocksund, Danderyd, son till rege-mentsveterinären Johannes Discher Diogenes Mucius Scaevola S o Edla Maria Gödecke; 2) 11 aug 1929 i Stocksund m landshövdingen Axel Gabriel Mortimer Munck af Rosenschöld (bd 25, s 778), f 21 juli 1873 i Kristianstad, d 28 nov 1942 i Sthlm, Joh, son till hovrättspresidenten Thomas M af R (bd 26) o Augusta Charlotta Malmborg samt tidigare g m Frances Ingeborg Agneta Beijer.

Hanna R växte upp i en välbeställd medelklassfamilj, bosatt i villasamhället Djurs- holm. Fadern ägde värmeaktiebolaget Ca-lor, ett familjeföretag vilket senare leddes av R:s bror. Modern var utbildad folkskollärarinna. Likt många andra flickor i samma sociala ställning gick R i Wallinska skolan, en av de äldsta flickskolorna i Sthlm. Omedelbart efter studentexamen verkar hon ha haft tankar på läkarbanan. Hon läste matematik och fysik på reallinjen samt bevistade föreläsningar vid Kl. Dessa planer övergavs emellertid och 1915 avlade R fil kand-examen i ämnena litteraturhistoria, arkeologi och konsthistoria. Hon publicerade s å en undersökning med titeln De historiska källorna till Strindbergs Mäster Olof. Inspirerad av denna forskning utgav hon två år senare Olaus Petri, en levnadsteckning.

R:s vetenskapliga debut ägde således rum inom ämnet litteraturhistoria. Snart var hon emellertid klar över att hon skulle bli arkeolog. Under somrarna bedrev hon fältarbete och ledde själv utgrävningar. Redan 1916 hade hon påbörjat utgrävningar vid Adelsö i Mälaren, nära Björkö och det forntida Birka. Dessa undersökningar ingick i ett stort projekt som Ernst Klein (bd 21), medarbetare i SvD, hade tagit initiativ till och som tidningen finansierade. R svarade för den förhistoriska delen av undersökningen. Sina resultat presenterade hon dock först 1936 i avhandlingen Förhistoriska undersökningar på Adelsö.

R kartlade ett 80-tal fornminnesplatser på Adelsö, de flesta utpräglade gravfält, små gravgrupper eller enstaka gravar. Inalles ca 100 gravar undersöktes men också två fornborgar och några runstenar. Hon lämnade detaljerade redogörelser för både utgrävningarna och fornsaksmateria-let. Det var den dittills utförligaste publikationen över en begränsad, väl undersökt bygds forntid i Mellansverige. R:s undersökning av “Skopinntull”, visade bl a att denna stora hög, belägen nära och samhörande med de tre kungshögarna på Adelsö, var en rik mansgrav från slutet av 800-talet, sannolikt tillhörande kungadynastin. Hennes resultat från Adelsö har ansetts som intagande “en viktig plats i den arkeologiska utforskningen av det gamla svenska väldets centralbygder” (Nerman, s 144).

Parallellt med arbetet på Adelsö grävde Ri Gästrikland. 1917-21 publicerade hon resultaten av sin undersökning av gravfält i landskapet, bl a i Hamrånge och Vibo. I Gästriklands fornminnesförenings skrifter redovisade R arkeologiska undersökningar i landskapet, och 1922 utgav hon en översiktlig framställning, Gästrikland under stenåldern. Även om Uppland, Jämtland och Härjedalen publicerade R uppsatser. 1948 redigerade hon hembygdsboken Jämtland och Härjedalen och bidrog själv med flera avsnitt om såväl äldre som nyare tider, bl a en översikt över områdets forntid.

R:s doktorsavhandling Dosformiga spännen från vikingatiden (1919) var resultatet av hennes forskning om vikingatidens or-namentik och avsedd för licentiatexamen med fortsatt inriktning på doktorsgrad i samma ämne. Hennes beslut att doktorera på sin licentiatavhandling tillkom under inflytande från Oscar Montelius (bd 25). Denne skulle bli jubeldoktor i Uppsala 1919 och ville ha R till promotionskamrat. Hon var den första kvinna i Sverige som blev doktor i arkeologi. Vid disputationen framfördes kritiken att ämnet var för smalt och materialsamlingen alltför knapp. Denna brist berodde givetvis på den korta tid som stått R till buds. Enligt senare forskning anses heller inte materialet litet: “det var 380 spännen som behandlades, och det inom ett geografiskt väl avgränsat område” (Ryberg 1990, s 304).

1919 och tiden närmast därefter framstår som den ljusaste perioden i R:s liv. Inom några veckor blev hon såväl licentiat som doktor och hustru till sin f d lärare Bror Schnittger. De flyttade in i en nybyggd villa i Mörby, fick i rask följd två söner och kunde båda av allt att döma förutspås en god framtid inom den arkeologiskavetenskapen. R fortsatte med utgrävningarna i Gästrikland, bl a av ett gravfält vid Strömsbro 1921. Aret därpå blev hon den första som fick mottaga The interna-tional federation of university women’s stora stipendium på 5 000 kr. Hennes svar, “my son’s birth makes no difference”, på frågan om hon som nybliven mor kunde ta emot stipendiet, gav eko över världen.

Stipendiet avsåg studier av grottor i Frankrike och Spanien. R bosatte sig med make och barn i S:t Germain-en-Laye utanför Paris, där hon knöts till Musée des antiquités nationales. Där kunde hon fördjupa sina studier i paleolitisk konst. Döden kastade emellertid redan sin skugga över familjen; maken led av en allvarlig sjukdom som snart ändade hans liv. R:s uppgift blev nu att vid 33 års ålder dra försorg om sig själv och sina barn och att fullfölja makens oavslutade arbeten. Redan 1927 gav hon ut skriften Aranaes, en 1100-tals borg i Västergötland. I den redovisades Schnittgers utgrävning 1916-23 av den västgötska borgruinen Arnäs. R författade flera partier i volymen. Färdigställandet av Schnittgers arbete på Stora Karlsö vid Gotlands västkust tog dock betydligt längre tid och först 1940 utkom verket Grottan Stora förvar på Stora Karlsö i sin slutliga version.

R gjorde också betydelsefulla insatser inom internationell arkeologi. I avhandlingen On symbolism in mortuary ceramics (1929) och uppsatsen Seasonal ferdlity ri-tes and the death cult in Scandinavia and China (1931) tog hon upp internationella religionshistoriska problem och jämförde bl a Sverige och Kina. Med utgångspunkt från s k dödsornament på lerkärl i gravar gjordes en intressant koppling mellan fruktbarhetskult och dödsritualer. Dödsornament på föremål i gravar avsåg att ge den döde nytt liv. Samma syfte hade fruktbarhetsriter som ingick i vissa fester, bl a julen. R:s största internationella uppgift inom arkeologin blev den utgrävning hon 1953-54 företog som ledare för en sv arkeologisk expedition i Rang Mahal i nordvästra Indien nära gränsen till Pakistan. Vid Rang Mahal påträffades bl a lämningar av vanliga boningshus och av förmodade tempel från 200-600 e Kr. De viktigaste fynden utgjordes av vackert utformad keramik, ingående analyserad och beskriven avR.

R såg det som en viktig uppgift att popularisera sin vetenskap. När hon 1922 tillsammans med Bror Schnittger utgav den mycket anlitade Där fädrens kummel stå, en utfärdsbok för Stockholmstraktens fornlämningar, hade hon i åratal lett utfärder till kulturhistoriskt intressanta platser. Som ledare för regelbundna utfärder i Statens historiska museums regi 1925-29 var hon pionjär för en verksamhet som med tiden blev alltmer populär och utvecklad. Under årens lopp gav hon ut en lång rad populärvetenskapliga arbeten, bl a Grottmänniskornas årtusenden (1926), tillkommen under tiden i Frankrike. I detta arbete, främst skrivet för barn och ungdom, skildras ingående Cro Magnon-män-niskans konstnärliga insatser med fokus på de djurframställningar som nådde sin fulländning under grottidens slutepok. 1926 kom också Kvinnan i Nordens forntid, en översikt över kvinnans ställning, verksamhet och utstyrsel från stenålderns äldstajä-gar- och fiskarskede till forntidens slut.

Den populärvetenskapliga barnboken Mor berättar om hur det var förr i världen (1930) blev så omtyckt att den följdes av nya delar och flera upplagor. Böckerna tog form när R gjorde historiska barnprogram för radion men den egentliga tillkomsten skedde tillsammans med de egna barnen i hemmet, framför brasan eller i arbetsrummet. I berättelserna blandades skildringar av Nordens forntid, Egyptens faraoner och pyramider, Knossos, Rom, Gårdarike och Inkafolket.

Från tidig ålder och hela livet igenom var R socialt och kulturellt engagerad. Redan som 16-åring blev hon ledare inom SSUH och fick sedan alltmer ansvarsfulla uppdrag inom denna organisation. I kamratbrev från denna tid framstår hon också som klart feministiskt medveten. Orädd som hon var vågade hon klaga hos Fredri-ka-Bremer-förbundet över att dess propaganda bland studentskor sköttes dåligt. Trots ett kyligt bemötande från förbundet engagerade hon sig i kvinnosaksarbetet. Som 20-åring deltog R som marskalk vid Internationella rösträttsalliansens kongress i Sthlm och berättade senare om det starka intryck hon tog därav.

När R trädde ut i livet stod de sv kvinnorna inför nya förhållanden. 1920 stiftades en ny äktenskapslag, varigenom mannens målsmannaskap över hustrun upphörde, 1921 fick kvinnorna rösträtt och 1923 utformades en ny behörighetslag som vidgade kvinnors rätt till statlig tjänst. Rösträtten, myndigheten och rätten till arbete hade varit kvinnornas viktigaste krav i nästan 50 år. När nu lagändringarna drivits igenom gällde det att använda de nya rättigheterna och att ta ett samhälleligt ansvar. I detta ingick också medvetenhet om och kamp mot hindrande yttringar av en förkastad men ändå kvardröjande patriar-kalisk könsideologi. R såg dessa nya krav, men det skulle komma att dröja innan hon fick tillfälle till insatser på central nivå inom kvinnorörelsen.

I sitt andra äktenskap var R landshövdingfru i Östersund 1931-38 med en mängd representativa och sociala uppgifter. Hon framstod under denna period som något av en prototyp för den moderna kvinnan med förmåga att kombinera hustruns, moderns och yrkeskvinnans roller. Något år före återflyttningen till Sthlm, i samband med makens pensionering, valdes hon till ordförande i Fredrika-Bremer-förbundet. Under R:s tolv år på denna post växte förbundet kraftigt. Hon insåg att ju större förbundet var “desto mer slagkraft skulle det få” och hon “ägnade sig med frenesi åt att på resor runt om i landet bilda nya kretsar” (Anrep, Hertha 1964). Ett 40-tal nya kretsar tillkom, nära dubbelt så många som fanns när hon tillträdde.

Kommittén för ökad kvinnorepresentation tillkom på Fredrika-Bremer-förbun-dets initiativ och R blev dess ledare. Kommittén trädde i funktion inför varje valår och aktiverade kvinnorna för det politiska livet. Ett annat initiativ av R var de sk nämndkvinnomötena, en form av studie-och konferensdagar endast öppna för kvinnliga ledamöter i kommunala nämnder och anordnade länsvis av förbundets kretsar. På programmet stod information om aktuella samhällsfrågor, främst inom olika grenar av socialvården. På grund av R:s engagemang för ökad utbildning på hemarbetets område, hon var sedan 1936 styrelseledamot även i Husmodersföreningarnas riksförbund, anhöll Fredrika-Bremer-förbundet hos regeringen om utredning av aktuella hem- och familjevårdande frågor. Aktionen stöddes av andra kvinnoorganisationer och verkade även som pådrivande faktor vid tillsättandet av 1941 års befolkningsutredning, där R blev ledamot av en delegation för hem- och familjefrågor.

R:s arbete för kvinnosaken hade, i likhet med hennes verksamhet som arkeolog, en internationell prägel. Ett resultat härav var de åttaveckorskurser om “Socialsverige” som från 1948 hölls för kvinnor från orientaliska länder. R hade under sina många resor upprörts över de asiatiska kvinnornas hårda levnadsvillkor och kurserna avsåg att förbereda dem för en samhällsförändring som hon förutsåg och som sv kvinnor redan upplevt. Sitt viktigaste internationella uppdrag utförde R som ordförande i The International alliance of wo-men. En framgång under hennes ledarskap där var att kvinnoalliansen fick konsultativ status inom FN:s ekonomiska och sociala råd och därmed ökade sina möjligheter att hävda ett kvinnoperspektiv inom dessa områden.

Sitt engagemang i kvinnorörelsen sökte R kombinera med en politisk karriär inom Folkpartiet. Denna blev dock inte långvarig. Efter att ha bevistat två riksdagar i AK uppsattes hon vid 1944 års val inte på valbar plats, vilket väckte ett visst missnöje in- om partiet. 1948 lanserade partivänner under Ellen Hagens (bd 17) ledning hennes namn på en särlista, men inte heller denna gång invaldes hon i riksdagen. Därefter begränsades R:s politiska förtroendeuppdrag till en syssla som nämndeman.

R har beskrivits som en “utpräglad karaktär, rättrådig, pålitlig, i högsta grad generös och vänfast” (Nerman, s 148). Hon blev mycket uppmärksammad i sin samtid och förefaller att ha varit ovanligt omtyckt och respekterad både i sitt yrke och som företrädare för kvinnosaken.

R:s könsideologi som den uttrycktes i hennes arkeologi har analyserats i modern genusforskning. Det har sagts att R och hennes arbete framstår som en paradox. Hon åstadkom mycket för att förbättra kvinnors villkor och som Sveriges första kvinnliga arkeolog var hon gränsöverskri-dare och förebild, men i sina arkeologiska kvinnopresentationer framförde hon “en bild vars könsideologiska innehåll snarast bör ha motverkat en kvinnlig emancipation” (Arwill-Nordbladh 1995, s 97).

R:s förmåga att förena yrke med äktenskap och familjeomsorger väckte respekt. Den kvinnosyn som hon uttryckte vann genklang inom alla politiska riktningar och var möjlig för kvinnor i alla samhällsklasser att identifiera sig med. Samtidigt som hon krävde lika lön för lika arbete, fler kvinnor i politiken och jämställdhet i yrkeslivet, värnade hon om hemmet och familjen och motionerade i riksdagen om inrättande av ett särskilt hemdepartement. Den ekonomiska jämställdhet som var ett nödvändigt villkor för jämlika maktrelationer skulle kvinnan, enligt R, uppnå genom att verka inom männens sfär så långt det gick att förena med hemmets uppgifter. R ifrågasatte således inte den traditionella arbetsdelningen mellan könen eller själva existensen av en hushållssfär. Vid något enstaka tillfälle framställde hon kravet att pojkar och män skulle hjälpa till med hemsysslorna, men i stort gick hennes lösning ut på hjälp till kvinnan i form av deltidsarbete, allmän barnomsorg, maskinell utrustning, kollektiva tvättstugor och hemhjälp åt överansträngda husmödrar. Sådana krav var allmänt omfattade inom sv kvinnorörelse, medan R:s ihärdiga agita- tion för obligatorisk hushållsutbildning mötte motstånd inom Fredrika-Bremer-förbundet. Helt i linje med den sv folkhems- och välfärdspolitiken innebar R:s synsätt dock att de traditionella könsrollerna konserverades.

Hjördis Levin

Gå till den ordinarie sidan

Svenskt biografiskt lexikon
Riksarkivet | sbl@riksarkivet.se
}